Exmouth på fluga

Niklas Leijon
Juni 2016

”Ladies and gentlemen, welcome to Learmonth…”

I närmare två och ett halvt år har jag sett fram emot att höra den frasen i högtalaren och efter mer eller mindre tjugoen timmar flygresa steg jag av planet lättad men fullkomligt utmattad. Min fiskeguide för veckan hämtade mig strax därefter och körde den sista halvtimmen till min slutliga destination, Exmouth.

Exmouth, västra Australien är en förhållande litet ställe med knappt 2000 personer, beläget ganska ”off the grid” i den obebyggda delen av landet. När turisterna flödar in som mest växer antalet boende snabbt till cirka 6000 personer. Förutom turismen livnärar sig orten bland annat på den väldiga mängd mineraler som finns i gruvorna runt omkring i området. Exmouth genomgår även en ganska aggressiv uppväxt där husbyggen blomstrar men på grund av sin avlägsna position från det mesta så måste alla förnödenheter och material köras eller flygas in vilket bidrar till huspriser runt 1 miljoners gränsen, i AU dollar, närmare sex miljoner svenska riksdaler.

Min guide, Jono Shales, hämtade en något seg Niklas kl åtta på morgonen och gjorde sitt bästa för att tagga igång mig och bota jetlaggen. Vi han inte mer än att lämna marinans vågbrytare bakom oss innan Exmouth's fantastiska natur börja visa sig framför fören. Delfiner, havsormar och havssköldpaddor är bara några ur den arsenal magnifika djur som området har möjlighet att överraska sina besökare med.

Vi började fiska av korallreven som en mjukstartsövning för att få en känsla av min hitintills oanvända Looputrustning som jag köpte 2 år tidigare just för detta ändamål och inom kort hade jag både bockat av resans första fisk, en liten”Lizardfish” samt några små ”Brown Tuskfish”. Efter lunch begav vi oss längre ut i ”Exmouth Gulf” mot ett av de många grund som finns i bukten. Nu var vi ute på öppet vatten och något sa mig att inskolningen var över. Nu var det skarpt läge. Min hemma bundna Deciever-variant började bombardera grundet och efter ett tids ihärdigt kastande kom hugget som en vinst på en Trisslott.

Hemtagningen tog tvärt stop och responsen hos mig blev mer likt ett mjäkigt mothugg i torrflugeväg än något annat, men det gick ändå vägen och fisken satt kurs mot botten. Efter några minuters pumpande och vevande, pumpande och vevande och några tillrättavisningar från Jono, började vi syna färg nere i det gröna djupet och upp kom en resans första ”ordentliga” fisk, en Queenfish. Efter en kort fotosession fick denna blanka skapelse slinka ner i sitt rätta element och medans fisken försvann ner i djupet började jag inse vad detta fisket handlar om och hur man behöver göra för att lyckas.

Hastighet på flugan och brutalt våld är nyckel helt enkelt. Hårda mothugg, ge fisken minimalt med utrymme och så fort fisken slutat rusa är det rent våld som gäller. Dubbelfattning om spöt och pumpa hem lina med hela kroppen. Men än hade jag ingen aning om hur mycket våld man kunde utsätta ett spö för.

Jono gav mig ett annat spö set med snabbsjunkande lina och beskrev hur jag skulle göra. Långa kast och räkna ner från tio och hala hem flugan fort. Väntetiden blev kort och plötsligt rusade en ”Brassy Trevally” från sidan, slukade flugan och rusade mot djupt vatten. Inom bråkdelen av ett ögonblick så var cirkusen igång igen, men denna gången blev det värre. Trevally'n lade ofta bredsidan mot och fick övertaget varpå rullen började sakta rotera baklänges. Efter Jono's tjoande ”Pull harder mate!” började jag vinna matchen och så småningom kom besten till ytan.

Efter detta var jag helt slut och jag kände att jag inte ville fiska mer, men lyckligtvis varade känslan bara några få minuter. Efter lite vatten och några extremt goda C-vitaminer var jag tillbaks i fören igen med spö i hand men kvällen var nära inpå oss och vi vände båten hemåt.

Axelvärket från gårdagens intensiva kastande hade lagt sig under natten och idag var jag taggad mer än någonsin! Jono hämtade mig vid huset i vad som börjar bli vanlig ordning. Väl utanför marinan satte vi kurs mot öppet hav och spejade flitigt längs horisonten efter fåglar. Hittar man fåglarna så hittar man oftast fisken. Fåglarna på denna sidan planeten får till skillnad mot våra svenska överviktiga måsar arbeta för sin mat och tricket är att hitta en större flock som cirkulerar i samma område. Detta betyder att betesfisken finns i vattnet och under dem oftast den större fisken. Den större fisken, ofta tonfisk, trycker upp betesfisken till ytan och börjar kalasa på de små stackarna. Fåglarna i området ser uppståndelsen på långt håll och är snabba att ta sig dit och dyker rakt ner i kalaset. Det är just detta beteendet som fiskare letar efter och inom kort hittar vi just ett sådant kalas.

Jono förklarade att nu är det en fråga om snabbhet utan dess like. Två luftkast som mest, tjugo meter lina ska ut och flugan ska landa mitt i smeten. Ögonblicket som flugan landar ska den tas hem med långa, snabba drag. Jag tog position i fören, matade ut linan på golvet framför mig och inväntade Jono's order.

”Long cast!” ropade Jono och då var det bara att få ut flugan så snabbt som möjligt. I bästa fall får man två chanser innan stimmet försvinner och dyker upp någon annanstans. Och så höll det på ett bra tag. Vi flyttade oss mellan kalasen allt eftersom de dök upp, försvann och åter dök upp längre bort. Fisket var svårt och trassel, knutar på fluglinan och för korta kast var en regelbunden företeelse. De gånger som kastet lyckades ratades flugan helt just för att den inte rörde på sig fort nog. ”Faster! Long strips man, long strips!” var en fras som ofta ropades akterifrån. Men, trots alla missar och svenska svordomar som rullade ut över havet så lärde jag mig hur det skulle gå till och till sist föll allting på plats.

Hugget kom nästan omedelbart och med besked och den resulterande rusningen likaså. Tonfisken tog fart likt inget annat och ett karakteristiskt ”tick!-tick!-tick” hördes allt eftersom knuten mellan fluglina och backing for genom spöringarna. Efter den första rusning började det slitsamma arbetet med att återfå de hundra meter backing som fisken tömt på rullen och till sist lyfter Jono upp en ”Longtail Tuna” av skaplig kaliber över relingen.

Under eftermiddagen förflyttade vi oss in på flatsen i hopp om att få testa sight fiske på Queenfish mm. men endast en ”Double Whiptail” visade intresse för flugan så vi vände ut mot öppet hav igen. På vägen ut uppenbarade sig ett nytt ”bust up” en bit framför båten och det blev febril aktivitet på båten. Detta stimmet höll sig lyckligtvis i samma område en ovanligt lång tid och vi krokade, drillade och landade tre ”Mackerel Tuna” ur stimmet innan de till sist försvann vidare ut till havs och det blev hög tid att vända hemåt för kvällen.

Idag befann vi oss på andra sidan halvön, utanför revet i Indiska oceanen. Vinden låg på från öst vilket gjorde att bukten blev svårfiskad. Det i sin tur gjorde oceansidan lätthanterlig och planen för dagen var något jag har sett fram emot under hela resan. Segelfisk och Marlinfiske! Principen är ganska enkel. Vi trollade en kroklös ”teaser” efter båten på hundra meters djup utanför revet i hopp om att en Marlin eller Segelfisk skulle visa sig bakom båten. När det hände skulle Jono locka fisken närmare båten och lägga båten i friläge. Då skulle jag presentera flugan och vara beredd med det hårdaste mothugget tänkas kan.

Vi trollade runt i sex timmar utan att få upp en fisk bakom båten. Vi fick dock se ett par valar simma förbi, en okänd fisk sprätta till i ytan samt en ”Dugong”, en typ av sjöko.

På vägen tillbaka stannade vi till strax innan vågorna slår mot revet. Den kolossala mängd vatten som kommer från oceanen och tvingas upp över revet är häpnadsväckande. Skillnaden mellan vågtopp och vågdal var flera meter och ena sekunden kunde jag inte se land för att sekunden senare stirra rakt ner i det kristallklara havet framför båten. En minst sagt spännande situation.

Men dagen gick inte helt utan vinst. Jono hade full kontroll (hoppas jag) på båten och höll säkert avstånd från revet. Under de nästkommande 15 minuterna landade vi en ”Finny Scad” samt en ”Oceanic Dart”, en nära släkting till den välkända ”Permit”. Jag fick också min första närkontakt med havets städpatrull, hajen. En revhaj i lagom kaliber kom som skjuten ur en kanon längs revet och tog min tredje fångst och satte fart mot revet. Innan jag han readera var redan backingen utanför toppöglan och det var bara till att låsa rullen och hålla emot tills tafsen brast.

Hajincidenten kändes som et bra tillfälle att sätta punkt för dagen och vi vände blickarna hemåt.

Efter två dagar av ihärdigt regn och blåst kunde vi äntligen ta oss ut i bukten igen. Under de gångna fyrtioåtta timmarna har vi fått nästan sextio millimeter regn, de första dropparna för året.

Duggregnet hängde i luften som en dålig lukt under hela förmiddagen. Vår första pass blev blindfiske längs klippformationerna ute i bukten. Några mindre ”Brassy” och ”Giant Trevally” lurades ut ur klippskrevorna men den lömska ”Mangrove Jack” visade sig lite svårare. Innan jag han reagera och dra till med ett mothugg hade Jack'en redan vänt helt om och rusat in bland klipporna igen och asken började bli tom på lämpliga flugor. Blåsten tog vid och började bli svårhanterlig vid klipporna, men Jono hade ett ess i rockärmen.

Vi begav oss ut till grundtoppen igen och släppte ankare. Under tidvattnets maximala rusningstid började Jono slita sönder de tinade multar han tagit med sig och inom kort började en tydlig sträng eller ”slick” uppenbara sid bakom båten. Ekolodet började visa stora ekon på skärmen och spöt med sjunklina åkte fram. Långa kast bakom båten resulterade med ett våldsamt hugg, men nu hade fisken även tidvattenströmmen på sin sida. Det ihärdiga slitet var återigen ett faktum.

Efter ett tillsynes oändligt pumpande kom äntligen fisken till ytan. En gedigen ”Golden Trevally” fick syna insidan på båten innan den snabbt återgick i havet. En strid ström av ”Goldens” fick ställa upp på en snabb fotosession och i några fall följde ett helt gäng med den krokade fisken till ytan.

Efter en timme eller två började det plötsligt hända andra saker. Flugorna började försvinna och huggen var näst intill omärkbara. ”The Mackerel are here! We need to switch the leader!” ropade Jono. Dessa makrillar kan närmast beskrivas som en svensk makrill som genomgått massiv gammastrålning och nylontafsen hade inte en chans att stå pall mot deras garnityr.

Samtidigt såg vi hur tjugoknopps-vindarna började piska upp havet och det blev hög tid att vända hemåt innan ovädret nådde oss. Vi lyckades komma hem till slut, genomdränkta men hela.

Tre dagar av hård blåst och oväder hade nu passerat och vi kunde äntligen ta oss ut på den sista gemensamma fiskedagen. Solen stod högt, tidvattnet rätt och inte ett moln på himmeln. Nu var det perfekt läge för sight fiske på mangove-flatsen!

De hundrafyrtio kusarna tog oss över bukten i rask takt och vi anlände vid mangroveträsket strax innan tidvattnet skulle återvända på flatsen. Efter oräkneliga antal hajar och rockor fick vi äntligen syn på första stora stimmet av Queenfish. Tio till femton stadiga individer i grupp gled sakta över flatsen i sökandet efter mat, men vi låg i fel position för att få till ett bra kast. Jono körde en stor omväg runt samtidigt som han höll koll på vart stimmet var på väg och så småningom kom hela gruppen inom kastavstånd. Flugan landade mitt i stimmet och hälften försvann bakom en kastad av vatten medans den bakre hälften blev nyfikna på händelsen. Plötsligt lämnade en av fiskarna stimmet och rusade mot flugan men vek av i sista sekund.

Fisket fortsatte längs mangroveträden och upp i dess förgreningar utan att hitta fler stim. Vi stannade till vid några stenar som stack upp ur vattnet och lyckades äntligen landa den där arten som gäckat mig under hela resan, ”Mangrove Jack”. Jack'en påminner lite om vår svenska Abborre, om än något mer beväpnad och ryktas smaka gudomligt. Vi upptäckte också att de gånga dagarnas hårda blåst hade tryckt upp kallare vatten på flatsen och det kunde vara en förklaring till bristen på fisk.

Efter lunch tog vi oss ut till grundtopparna åter igen för att testa lite popperfiske. Jono kastade ihärdigt den kroklösa poppern för att locka upp fisk till ytan som jag sen kunde placera flugan hos, men det var lättare sagt än gjort. Då och då ropade Jono ”On me!!” då jag snabbt fick placera flugan vid poppern, men huggen uteblev. Istället lät jag flugan sjunka en bit innan jag påbörjade hemtagningen och när flugan började stiga mot båten tog det tvärt stopp.

Omedelbart efter hugget for fisken upp i ytan och den intensiva rusning som följde skvallrade om tonfisk. Rullen skrek högljutt och fingrarna kände av de nya brännsåren. Med varje meter hemtagen lina närmade sig fisken båten med det visades sig inte vara någon tonfisk trots allt. Det var en ”Shark Mackerel” och Jono var snabb med att plocka den ur vattnet. Kroken satt precis i mungipan vilket var en oerhörd tur då det var bland annat dessa beväpnade snabbsimmare som stal alla flugorna under vårt förra besök på grundtoppen. ”This one is for the BBQ! God job Nick!!” utbrast Jono glatt när han stuvade ner fisken i kylboxen.

Med det så blev det dags att vända fören mot marinan för sista gången. Dessa 5 dagar med Jono har varit helt makalösa och om ni ska ge er på detta fisket för första gången rekommenderar jag starkt att anlita en guide. Visst kan man vada omkring längs stränderna, vilket jag också gjorde under min tid i Exmouth men det är inte lätt. Detta beror på främst två anledningar.

Ett; Du vet inte vad du letar efter och två; du vet inte vad det är du tittar på när du väl ser något. Trots detta rekommenderar jag att testa på detta minst en gång innan du lägger flugspöt på hyllan för gott.

Niklas Leijon
Juni 2016