Kustfisketävlingen Blänkaren

David Altengård
April 2022

Blänkaren gjorde comeback efter Corona-åren. Det var nu tre år sedan vi arrangerade tävlingen senast och för egen del ett lika långt upphåll från aktiviteten kustfiske.

Dagen började i garaget. Efter att ha letat, stuvat om och bokstavligen dammat av nödvändig utrustning var jag tillslut redo, långt efter gryning och vad som kan kallas morgonfiske. En titt på väderprognos och vindriktning gjorde valet enkelt. Medvindsfiske med längsta spinnspöet nedanför Hammars backar. När jag lastade bilen slog det mig att inget av mina spön färdats med eldrift. Kollade så att kaffe och solglasögon var med innan jag lämnade uppfarten.

Nostalgiskt vandrade jag med stramande vadarbyxor i den hårda vinden över backarna. Stannade till och beundrade några bugande backsippor och sökte sedan lä nedanför strandkanten. Lärkornas sång bakom mig och Östersjöns brus framför mig. Härligt ändå att uppleva kusten igen. För det är ju trots kalla fingrar och svettiga vadarbyxor, ett underbart sätt att uppleva kusten så här års.

Stegen ut i vattnet. Alla tankar som en avdankad sportfiskare tänker. Håller linan? Borde inte den vara bytt för flera år sedan. Sitter spöringarna rakt? Mindes jag knuten rätt? Är vadarbyxorna täta? Lagningen från när vår förra hund satte valptänderna i neoprenen börjar se ut som något för en Antikrundan-expert att uttala sig kring.

Kast efter kast ut i Östersjön. Tittar till vänster och ser några tappra flugfiskare. Med vindens hjälp når jag åtminstone någon miljarddel mer av den enorma vattenarealen framför mig. Men jag är ju egentligen flugfiskare. Eller är jag det? Hade i min ungdom en dansk bok som hette ”Lustfiske”. Danskarna kallar det vi svenskar benämner Sportfiske för det. Stämmer bättre in på mig. En blåsig dag i april väljer jag spinnfiske och en vindstilla kväll i maj blir det flugfiske. För mig har fisket blivit ett svepskäl för att komma ut i naturen. Liksom hunden är en anledning till skogspromenader. Jag är ingen hundmänniska. Och jag är nog när allt kommer omkring inte någon sportfiskare heller. Men jag är naturälskare och det kommer jag alltid vara.

Plötsligt sätter mina närmsta grannar till höger full fart utåt. De två svanarna som jag länge haft ett artigt avstånd till beger sig längre ut. Fötterna paddlar snabbare och snabbare och de ståtliga fåglarna är snart bortom kastavstånd. Några minuter senare förstår jag varför. Katamaran-vågorna tilltar och snart breder stora svallvågor ut sig där svanarna nyss simmade. Hur visste de när det var dags? Kände de strömmar i vattnet eller har de lärt sig Bornholmsbåtens tidtabell?

Naturen är fantastisk. Måsarnas dyk avslöjar havsöringens föda och svanarna signalerar när det är dags att vada några steg tillbaka.

Tävlingen då? Jodå - jag kommer på mig själv med att göra ett fjärde kast efter de ”tre till sen ger jag upp”. Men något hugg blev det inte för min del.

Hugg fanns det däremot många deltagarna som fått, även blänkare under minimåttet och utlekt smal havsöring. Men inte en enda godkänd havsöring vägdes in och deltagarna fick nöja sig med Snaps, grillkorv, kaffe och för vissa (läs de flesta) lotterivinst. Snapsen förresten; som är ett känt havsöringsdrag, delas ut till alla anmälda i en för dagen unik färgsättning. Nu hoppas vi att inget hindrar oss från att arrangera nästa år igen och att prispengarna som i år går till fiskevård förbättrar förutsättningarna för att kora en vinnare nästa år ><)))”>