Gäddmadamen

Niklas Leijon
Maj 2013

På senare tid har fisket hamnat avsides. Detta har inte fallit i god jord med varken Alexander eller Björn. I helgen, efter alla boendebestyr fann jag en eftermiddag med fria händer och pågarna var snabba på att bjuda med mig ut i Alexanders nyligen sjösatta båt.

Vi mötte upp med Alexander och knallade ner till båten och strax efter 13 var vi på vattnet, med kurs mot pågarnas favoritställe. Första vettiga dagen på länge bjöd på sol och plusgrader närmare trettio- än tjugostrecket men även på blåst. Mycket blåst. Som flugfiskare är hård blåst något man kan vara utan, men den lyxen har man inte alltid så man får anpassa sig. Min anpassning var att jag paxade både för och akter beroende på hur vinden låg.

Den påtagliga vinden gjorde flugkasten svåra och man fick hålla ett extra vakande öga på flugans befinnande runt båten. Det blev inte bättre när flugan väl landat, där man inte hade tänkt sig, då ytströmmarna bidrog till oönskade linbågar och sämre kontakt med flugan. Trots dessa mindre bekymmer sken solen för kung och fosterland och fisket fortskred med nöjda miner.

Det enda som fattades var huggen, som hade uteblivit helt. Inte ett endaste hugg hade känts på något av båtens tre spön. När de andra två fipplade med sina beten i båten så passade jag på att utnyttja den extra svängyta som uppenbarade sig. Med kraftreserver tryckte jag fluglinan genom vinden. Flugan landade och den dryga linbågen uppenbarade sig. Sekunder senare kände jag ett svagt ryck i flugan och lyfte spöet till svars.

Jag var övertygad att linbågen hade hämmat krokningen och fisken var borta men tyngden i andra linänden bestod. Fisken var kvar! Med rappa vevtag var löslinan borta och jag hade fisken på rullen. Då började vi inse att det fanns lite tyngd bakom djuret. Klass 9 flugspöet bugade på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt och spekulationerna rullade fram och tillbaka i båten. På land stannade förbipasserande för att iaktta skådespelet.

Minuterna tickade på men fortfarande ingen skymt av vad det nu var för skapelse jag hade kopplat upp mig till. Titt som tätt gjorde fångsten en lugn och metodisk rusning och trots hård broms löpte linan ut utan bekymmer. Tillsist lyckades jag pumpa upp fisken till ytan där alla tre stod som fågelholkar. Något senare fick Alexander chansen till ett felfritt gälgrepp och lyfte in en 10,7 kilo, 113cm lång ”efter-leks-madam”, och då vi fick se krokningen insåg vi hur väl turen hade varit på vår sida. Efter vägning, mätning och dokumentering återfick gäddmadammen friheten åter.

Vi bytte fiskeplats flertalet gånger i sökandet efter fisk men utan resultat. Så småningom hamnade vi långt ute i fjärden på öppet guppande hav bland några större stenblock. Där hittades några efterföljande individer men huggen uteblev även där.

Framåt kvällen befann vi oss på passets sista plats. Vi gled försiktigt in i området som levererade förmiddagens monster och omedelbart började det hända saker på de andras spön. Björn och Alexander lurade den ena gäddsnipan efter den andra, gäddor som för okänd anledning inte ville hugga tidigare under dagen. Kvällen kröp över oss och vi vände fören hemåt. En kalasdag hade kommit till sitt slut och fortfarande svävade jag på förmiddagens dramatik och kommer göra så ett bra tag framöver. Första gäddan över den magiska 10- respektive 100-gränsen och en magisk fångst på flugspö i goda vänners sällskap. Det kan inte bli mycket bättre än så!