Gäddmord / Naturvård

Jag och Hampus hade blivit medbjudna till gäddfiske i en privat damm väster om Ystad. Vår kontaktperson var min fiskeklubbkompis Kenneth vars arbetskollega i sin tur känner markägaren. Reglerna var enkla, att fiska upp och slå ihjäl så många gäddor som möjligt. Detta på grund av att gäddorna förstör utsättningen av änder genom att ta betydande mängder ällingar.

Diskussionen var ofrånkomlig, var det försvarbart att som sportfiskare i dessa C&R-tider delta i denna typ av fiske. Exempel på hur grym djurvärlden kan vara fick vårt i förhållandevis primitiva sportfiske att framstå som oskyldigt. Medan tankar kring hur människan hjälper vissa arter och bekämpar andra mynnade ut i att man alltid håller på de svaga. Som jag ser det, ur ett naturvårdsperspektiv, handlar det om att vara rädd om hotade arter eller biotoper. I många vattendrag värnar man om laxartade fiskar och i många grunda dammar värnar man om fågellivet, allt för att balansera den natur vi redan vänt upp och ner på.

Hur som helst, vi var ett tiotal fiskare som accepterat uppgiften och såg fram emot dagens gäddfiske. Kenneth landade första gäddan efter cirka en timme, en romstinn hona på 5,2 kg. Långt om länge fick Hampus en tvåkilos i en av de grunda vikarna och något senare fångades en fyrakilos i en annan vik. Vid tolv när jag och Hampus avslutade hade fem gäddor kommit upp.

Nytt försök, denna gång med gäddmete, nu skulle de stora upp. Efter nära sju timmars slit kunde vi summera åtta gäddor. Färre fiskare och fler gäddor, men ingen över fem kilo. För min egen del kunde jag räkna in bomtur nummer två, jag var nog den som blev mest utbäääad av fåren som gick intill dammen.