Havsöringsrapport
Åren rullar på och min tredje havsöringsäsong som Ystadsbo har just börjat. Allt fler kustfiskar under fredningsperioden (15 sep - 31 dec), då du får fiska men inte ta upp havsöring. Jag däremot gillar ju det här med säsongensfiske och premiärkänsla. Jag tror även att ett intresse vinner på att inte utövas för mycket, uppehållen förstärker perioderna helt enkelt.
Jag hämtade min flickväns pappa Evert strax efter sju och något senare var vi på plats vid "Engelskan". Två bilar på parkeringen och två siluetter ute i vattnet, vi var med andra ord inte först. En gråmulen och kall morgon övergick så småningom till klarblå himmel och värmande solstrålar. Spinnspöet ställdes till sidan och flugspöet tacklades med rosa märla. Förväntansfullt sträcktes kasten mot horisonten samtidigt som en gassande sol värmde ansiktet. Vinden hade vridit över från ostlig till nordlig och vattnet var kristallklart. En annan flugfiskare hade fått en under minimåttet och rykten om ytterligare småöringsfångster gick längst strandpromenaden.
Klockan passerade tio och vi körde vidare mot Skivarpsån. Här var lägesrapporten lika dyster och vi fortsatte vidare till mina föräldrars sommarstuga för en fikapaus. Mätta och varma avslutade vi dagen med ett kort fiskepass öster om Mossbystrand. En skön dag som bara saknade en sak, men och andra sidan sammanfaller sällan premiär och premiäröring.
Låt inte blöta vadarskor stå ute när det är minusgarder. När jag långt om länge bestämde mig för att åka ner till Engelskan för lite kvällsfiske med fluga hade temperaturen i skuggan åter krypigt under noll. Först och främst fick jag kämpa för att få ner fötterna i dem styva skorna. Därefter fick jag bryta snörena mjuka för att sedan stappla till bilen stel som en tennsoldat. När jag till slut, på plats ute i vattnet, kunde röra tårna började is bildas i spöringarna och solen försvann retsamt snabbt. Hann göra cirka tjugo kast och dricka två koppar kaffe innan det blev för mörkt och för kallt. Som tur är blir de ljusa timmarna fler och fler...
En timmes flugfiske kring lunch vid Engelskan. Plusgrader och sydvästlig vind, men kallt om fingrarna och inte ett hugg. Såg en spinnfiskare som fick en under minimåttet.
Skulle tvunget ner och brottas med vågorna trots att jag vet hur frusna mina fingrar blir. Förutsättningarna var frisk sydostlig vind, temperatur kring nollsträcket och grumligt vatten. Platsen var Engelskan och tiden eftermiddag. Jag hade rustat mig med spinnspö och neoprenhandskar för att stå emot den kalla östanvinden, men efter drygt en timme var handskarna blöta och känseln i fingrarna började försvinna. Mina kalla fingrar har en tendens att distrahera mig när jag fiskar och försämra mitt normalt ganska bra tålamod. Alltid en skön känsla att ge sig ut i vågorna, men den här gången var känslan när AC:n tinade mina fingrar skönare.
