Ljungdalsfjällen

Då var det äntligen dags för fjällfiske och nog var det hög tid. Senast jag befann mig i fjällmiljö var 2008 när vi gjorde vår fjällvandring från Nikkaloukta till Tjounajokk, 14 långa år sedan.

Dagen började med ett över-exhalterat sinne med alldeles för få sovtimmar. Något som kroppen skulle få känna av ordentligt senare under dagen. Strax efter kl. 8 på morgonen begav David, Gustav och jag, oss av norrut förbi Helsingborg för att hämta vår fjärde resenär, Joakim. Nu återstod 920 mil mellan oss och vårt slutliga mål, Storsjö Fiskecamp i norra Härjedalen.

Klockan 22, efter en åksjuketablett med tillhörande vila och 4 bensträckare var vi äntligen framme vid fiskecampen. Färden hade tagit oss via slättlandskapet i söder, genom mitt-Sveriges täta skogar och slutligen över ”Flatruet”, Sveriges högst belägna väg på kalfjället där inga träd kangro. En visuellt fantastisk resa. På vägen fick vi sällskap av flertalet renar, nyfikna rävar och Gustav hade mer eller mindre utlovat både lodjur, älg och t.o.m björn. Med utvilade hjärnor satte vi oss runt den lilla stugans köksbord och spånade på de nästkommande dagarnas fiske. Det var framförallt Gustav som stod för strategierna medans vi andra tre mest stämde in med fullt förtroende. För egen del hade jag 2 mål med resan, utöver att ha en härlig fiskevecka, hade jag siktet på två nya arter att addera till min lista. Harren och Rödingen. Vårt första stopp för resan blev de hett omtalade ”Sölvbackaströmmar”. Tillsammans fick vi alla en handfull öringar i den mindre klassen som nöp till på både vått och torrt innan det blev dags för gruppens egna Masterchef, Joakim, att göra underverk. David och Joakim drog fram ”Muurikka’n” och stekte upp fantastiskt goda biffar, lök och skivad potatis som avnjöts med en kopp kokkaffe. Fisket fortsatte fram mot kvällen med ytterligare några mindre öringar innan vi begav oss tillbaka mot stugbyn. En något grå och molnig morgon mötte oss när vi återigen satte oss runt bordet för att diskutera dagens fiskestrategi. Någon kläckning var väl inte att tänka på och blåsten ställde till det på sitt sätt. Valet föll istället på ”Skärkan”, ett av de många tillflöden som rinner in i Ljungans övre del. Trots utebliven kläckning så syntes sporadiska vak men i övrigt var det svårfiskat. Joakim och jag vandrade uppströms till en strömsträcka som var som gjord för sight fiske men som istället visade sig fisktom p.g.a det lägre vattenflödet. Gustav däremot lurade den ena öringen efter den andra på en väl presenterad blå Rapala. Efter lunch vandrade vi alla uppströms längs ån, genom björksnår och bäverspår tills vi nådde sjön. Gustav och jag utmanade den dyiga bottnen och nådde utkanten på en udde utan nämnvärt resultat, innan vi vände tillbaks in i björksnåret till bilen och vidare mot fiskecampen inför damernas fotbollsmatch mot England. Efter två dagar utan att jag lyckats lura varken Harr, Röding eller en större Öring än vad som kunde ligga raklång i handen, började jag sjunka ner i någon form av förtvivlan. Skulle denna resa verkligen sluta i misär? Hade resan till Tjounajokk 14 år tidigare satt orealistiska förhoppningar i mitt bakhuvud? En ribba som skulle visa sig vara onåbar i framtiden? Ett inre mörker, som vi nog alla känner till, började sakteliga krypa över mig. Gustav föreslog en plats där Ljungan delade på sig och skapat en blandning av djupa hålor, snabba strömmar och lugna sel. Han hade hört rykten att någon gäst hade tagit kilosharrar här dagarna innan.

En halvtimmes bilfärd och en lika lång vandring genom tät gran och tallskog tog oss till ett litet fjällparadis. Forsar och sel avlöste varandra med djupa och grunda partier emellan. Vi gjorde upp en lägerplats, tog våra spön och gick åt varsitt håll i sökandet på fisk. Sporadiska vak och akrobatisk öring höjde mina förhoppningarna markant och det inre mörkret började lätta. För att utforska de stora djuphålorna nedanför forsen knöt jag på en stor svart fluga på sjunklinan i hopp om att trigga något större till hugg. Tiden gick, utan minsta tillstymmelse av liv, men plötsligt hände det, men jag insåg omedelbart att jag blivit grundlurad. En Abborre! Förnedringen var total. Jag sadlade om till flytlina och en ”Älghårs 12:a” för att komma åt de sporadiska vaken längre ut i strömmen. Väntan blev kortvarig och kasten få innan flugan försvann bakom ett distinkt plask och jag förstod att något annat än Abborre tagit flugan. Den var tyngre och starkare. När den kom närmare land syntes en karaktäristisk ryggfena en flugfiskare aldrig kan ta fel på, Harren! Första målet var äntligen uppnått och storleken fanns det inget fel på heller. Mörkret förvandlades omgående till det vitaste ljus och med fjäderlätta steg vandrade jag tillbaka till de andra vidlägerplatsen. Under min frånvaro hade Joakim lagat en förträfflig carbonara som tillsammans med miljön runtomkring gjorde mirakel för själen. Till och med svampen, som jag i vanliga fall lämnar åt frun, åkte ner utan minsta protest.

Kvällen kom och vaken ökade i intensitet vilket vi alla utnyttjade till fullaste potential. Mitt i strömmen började det vaka en annan varelse. Det var varken Harr eller Öring och några kast senare höll Gustav en Sik i handen. En Sik? Skulle jag få möjligheten att bocka av ytterligare en art denna dag? Efter 3 kast och vägledning från Gustav var även Siken avbockad. Innan mörkret föll möttes vi upp vid lägerplatsen och fortsatte fiska i nattens vakfest med flertalet landade Harrar och Sik, innan vi släckte elden och vandrade tillbaka genom samma täta tall- och granskog igen. Hitintills hade vi tillsammans fångat Öring, Harr och Sik. Nu låg allt fokus på Rödingen. Skulle jag verkligen lyckas med ett hattrick i Härjedalen? Gustav berättade om några sjöar och tjärn långt ute i skogen som tidigare levererat Röding i plural. Allas förhoppningar stod på topp när vi lämnade bilen vid grusvägen och vandrade genom skogen mot vårt hemliga mål. Vi svängde vänster vid den döda granen och åter höger vid dagsgamla björnspår och spillning, något som förstärkte känslan av att vi inte är helt ensamma ute på fjället.

Väl framme vid ena sjön låg ytan länge blank och orörd. Jag och Gustav vandrade neråt till den andra sjön i hopp om att skymta röda fenor med vit kant, men förhoppningarna om Röding blåste successivt bort i takt med att vinden tilltog. Istället omgrupperade vi vid elden över Joakims gudomliga burgare med öl, och lade fram en ny plan för den kommande kvällen. Vi enades om den nedre delen av ”Sölvbacka strömmar” i hopp om att pricka en kläckning likt gårdagen, men framåt kvällen sjönk temperaturen fort och eventuella kläckningar uteblev helt. ”Rövran”, är ett namn som har yttrats upprepade gånger under vår vistelse i Härjedalen och därmed fått någon form av mytomspunnen status inom gruppen. ”Finns det stor öring någonstans så är det här” sade Gustav. Det räckte gott och väl för oss andra och strax därefter hade fiskekort till Rövran’s övre- och nedre del införskaffats. Väl på plats vid Rövran’s vindskydd gjorde vi upp eld, tackla spön och spred ut oss längs med strömmen. Ån hade många fina nackar och strömfåror men fisken var som bortblåst. Endast en liten öring visade intresse för torrflugan. Längre upp längs ån hade Gustav haft bättre flyt i forsarna, men det stora skådespelet utspelade sig längre ner i strömmen. David hade först förlorat en fin harr till en gedigen gädda, för att sedan förlora nästa harr till ännu en gädda. David’s nya mål med resans sista fiskedag blev ett faktum. Fånga gäddan! Jag lånade ut min största fluga och med bestämda steg satte vi kurs mot gäddorna. David fiskade av hela området men gäddan uteblev och en halvtimme senare blev det dags för en förflyttning nedströms. Den nya platsen låg pittoreskt placerad längs med åkanten, bland tallar, björksnår och bäverhyddor. Gustav vadslog att han skulle fånga fisk på första kastet i den intilliggande forsen, vilket han gjorde med bedrift, vilket inte heller kom som någon överraskning för oss andra. Inte heller när Gustav drillade fisk på andra kastet.

Kvällen fortskred och Jag och Gustav tog tillfället i akt och vandrade ner längs ån mot sjön ”Gruckarna”. Ån levererade flertalet heta strömfåror och pooler men enbart de mindre öringarna var på hugget. Ett plötsligt plask gav ett tydligt tecken på att vår närvaro var allt annat än välkommet just här. Ett bäverpar patrullerade ihärdigt fram och tillbaka i vattnet så vi valde att fortsätta vandringen nedströms. Så småningom nådde vi mynningen där Gustav återigen lyckades lura upp ett par öringar i strömmen. I samband med att skuggorna blev längre kom attackmyggorna fram och det blev hög tid att packa ihop och vandra tillbaka.

Resans avslut, som tidigare kändes så långt fram i tiden, var nu ett faktum. Det blev ingen hattrick, ingen Röding och inget lodjur, älg eller björn. Men årets fiskeresan gav istället 2 nya arter, oefterhärmliga solnedgångar, fantastiskt kvällsfiske, gudomlig matlagning i fält och en fantastisk resa genom Sverige. Nu återstår det att se om det dröjer ytterligare 14 år till nästa fjällresa och chans på Rödingen. Låt oss hoppas att detta inte blir fallet.