Snöklädda åkanter
Alla fiskare har ett hemmavatten, en sjö eller ett vattendrag eller varför inte ett ställe vid kusten. Man känner till vattnet som sin egen bakficka och för en stund kan det nästan kännas som att man har ett litet övertag över fiskarna. För mig ligger Skivarpsån närmst hjärtat och det är därifrån några av mina mest rafflade bataljer går att hämta. Därför var det med stor glädje som jag tackade ja till Davids gästkort och fick tillbringa en skön dag vid mitt gamla hemmavatten.
Vi anlände tidig eftermiddag i sällskap med Davids lillebror. Vattenståndet i ån var förvånansvärt lågt med tanke på årstiden. Orsaken var förmodligen de kalla nätterna som hindrat tjälen i marken och snön på backen att ge med sig. David och jag valde varsin taktik, jag beväpnade mig med ett flugspö och David med ett spinnspö. Kast efter kast började vi att fiska oss nedströms vägbron. Ett litet uppehåll gjorde vi då Davids föräldrar anslöt sig för att fika med oss. Efter att ha avnjutit en värmande kopp kaffe träffade vi Kaj Johansson, Sydfiskarnas ordförande. Han berättade att fiskeklubben har restaurerat en sträcka av ån för att göra den mer attraktiv för fiske. Vi ville se hur det blivit så vi satte riktning uppströms.
Den låga vattennivån var ännu mer påtaglig här och vi förstod ganska snabbt att det skulle vara svårfiskat. Åns klara och låga vatten gjorde fisken skygg och det var nästintill omöjlighet att närma sig åkanten utan att göra sig upptäckt. När vi vandrat uppströms en bit gjorde vi en intressant upptäckt. På en liten grusbank i ån låg en död fågel och tankarna sökte sig omedvetet till de alarmerande rapporterna om fågelinfluensan. Vi fortsatte vår vandring uppströms och plötsligt sköt en plog iväg på vattenytan. Tydligen hade vi lyckats skrämma en av de havsöringarna som fortfarande stod kvar på det grunda vattnet. Vi misströsta inte utan gick längre uppströms mot området som restaurerats av Sydfiskarna. I den härliga eftermiddagssolen passade vi på att knäppa av några bilder på den nya sträckan. Vi beslöt oss sedan för att spendera den sista stunden nere vid mynningen. Där gjorde vi några snabba kast innan de sista värmande solstrålarna försvann. Detta fick sätta punkt på en härlig senvinterdag som för mig innebar starten på ett nytt fiskeår.
