8 h på Snogeholmssjön

April! Gäddfebern börjar kicka in på riktig och efter några dagars fint väder kändes det inte längre möjligt att skjuta upp gäddpremiären. Efter ett snabbt samtal till David var allting bestämt och dagen efter styrde vi färden mot Snogeholmssjön.

Väl nere vid bryggan uppstod problem nummer ett; vilken båt är vår? Vi testade oss fram och hittade rätt båt på andra försöket, då kom problem nummer två; båten var till hälften full med vatten och det fanns inget att ösa med. Efter några minuters letande i skogen kom David tillbaks med en gul frisbee och gav den till mig, efter ytterligare en kvart var ekan någotsånär torr och jag var genomblöt.

Med detta bakom oss styrde vi mot första viken där vi fiskade oss in längs vassruggarna. Jag slungade med stor entusiasm ut mitt Jerkbait gång på gång, medan bilder av enorma insjökrokodiler flimrade förbi inne i huvudet.

Det gick några resultatlösa timmar, solen gick i moln och vinden tilltog och det blev allt kyligare. Humöret var inte längre på topp, varför vi beslutade oss för att det var dags att gå iland och äta. Efter en kort grillpaus, under vilken vi suttit och analyserat en kille som låg och sov i sin båt mitt ute i viken, hoppade vi återigen i båten och fortsatte fiska.

Vi fiskade av ännu en vik utan resultat, och fortsatte till det som vi innan hade bestämt skulle vara dagens sista fiskeplats. Nu jävlar sa jag och satte fast mitt största Jerkbait på tafsen och höll upp den mot David. Han tittade föraktfullt på det enorma betet och knäppte på en liten kustvobbler på sitt eget spö. Det gick en stund, sen fick David hugg och landade utan någon vidare kamp en gädda på dryga kilot.

Med förhoppningen om att den huggperiod vi hade väntat på hela dagen nu hade tagit sin början, fortsatte vi att fiska, men utan resultat. Uppgivna och med en känsla av förödmjukelse vände vi båten och började ro hemåt. Vi gjorde dock ett litet stopp i den vik vi hade börjat dagens fiske i, vilket ledde till vars en gädda i tvåkilosklassen, innan vi rodde tillbaks till bryggan.

Det hela kändes som en förolämpning. I morse satt jag i bilen med visioner om att omvända min annars kustfiskande fiskekamrat till en inbiten gäddfiskare. Jag hade lyriskt berättat om fisketurer från andra år då vår gäddpremiär hade resulterat i flera fina fiskar och brutala hugg.

Vi hade varit ute i åtta timmar, visserligen hade vi fått tre fiskar, men det kändes nästan som tre tröstpris.