Majkväll i Tunbyholm
En försommareftermiddag i maj då solen stod högt på en klarblå himmel styrde jag och David kosan mot Tunbyholmssjön. Med vårat otroliga lokalsinne kunde vi med gemensam ansträngning en stund senare svänga in på parkeringen vid sjön. Till vår besvikelse hade två barnfamiljer ockuperat de flesta platserna vid sjön och antagligen med sin höga ljudvolym skrämt slag på varenda fisk i sjön. Vi var dock fasta i vår övertygelse om att de mot kvällen skulle bege sig hemåt och att vi då kunde få bra fiske. Vi riggade upp våra spön och började dagen med spinnfiske för att nå länge ut i sjön. Bara efter några kast hade David kontakt med fisk som var framme och nafsa i hans bete. Efter en stunds resultatlöst fiske bestämde vi oss för att tända engångsgrillen, och efter ett tag satt vi båda och njöt av varsin grillad chorizo med bröd. Mätta och belåtna riggade vi sen våra flugspön och såg glatt på när sjön lämnades helt i våra händer.
Vid åtta snåret började fisken sakta vakna till liv i småvak och större luftsprång. Jag försökte med torrfluga utan större framgång. David bestämde sig för att prova en dog nobbler och krokade efter några kast lustigt nog en gädda. Efter att den lekt färdigt under bryggan kunde vi håva och avliva den då gäddan annars har en tendens att ge sig på regnbågarna ute i sjön. När jag blickade ut över sjön såg jag längre bort hur fisken vakade allt längre in mot land och började närma sig kastavstånd. Pulsen började stiga när jag med förväntansfulla kliv närmast sprang bort mot andra bryggan. Men som vanligt var fisken bortblåst när jag väl kommit fram. Jag bestämde mig för att göra ett uppehåll i kastandet och vänta in fisken om den nu skulle komma tillbaka. På andra sidan sjön såg jag plötsligt hur Davids spö sprätter till och förstår med ens att nu är första regnbågen krokad. Samtidigt har de skygga regnbågarna återigen kommit innanför kastavstånd och jag lägger förväntansfullt ut min "Black Martinez" precis där fisken visat sig och känner ett kraftigt ryck efter bara någon hemtagning. Med ens står både jag och David med varsin fisk på kroken och kan minuterna senare landa varsin regnbåge.
Jag låter återigen vattnet vila och likt förra gången så börjar fisken närma sig kastavstånd. Pulsen stiger återigen men till min stora irritation lyckas jag i bakkastet sätta flugan i en gren som inte ger med sig. Med darriga fingrar rotar jag genom askarna för att bli förtjust i en sjunkande "Europa 12:a" som knyts på tafsen. Flugan hinner knappt landa innan linan våldsamt rycks ur fingrarna på mig. När fisken förstår den är krokad gör den en långrusning och drar med sig massor med backinglina och jag kan endast försöka hålla emot då den gör den ena kraftiga rusningen efter den andra. Det är med stor förvåning jag sen ser att fisken väger knappa kilot, men vilken kraft. Fiskekortskvoten var nu fylld och bryggan lämnades i Davids händer. David prövade en "Streaking Caddie", men utan framgång. Lika fort som huggperioden börjat så slutade den. Fisken började återigen dra sig ut i sjön och efter en stunds fiske gav David upp. Vi summerade dagen och var båda otroligt nöjda. Fisket hade startat trögt men med en sådan avslutning och ett sådant väder så kunde vi inte be om en bättre start på sommaren och vi begav oss trötta men glada hemåt.
